Olympiskt guld i den olympiska huvudidrotten! Det är så att man nästan får nypa sig i armen. Daniel Ståhls OS-guld i diskus är den enskilt största prestationen i Spårvägens mer än 102-åriga historia. Fem andra spårvägare har vunnit OS-medaljer. Jan-Ove Waldner har som spårvägare blivit världsmästare i bordtennis (men han representerade Ängby när han vann OS-guld 1992), flera brottare och ett par simmare har blivit världsmästare med Spårvägen som klubbadress, men Daniel Ståhl är den första som i Spårvägens färger vunnit OS-guld. Det är en prestation som ger eko inte bara i Spårvägen utan i hela Idrottssverige och i hela friidrottsvärlden.
Många barn och ungdomar som får ett intresse för idrott drömmer sina drömmar och många drömmer om att vinna OS. Även undertecknad hade en gång sådana drömmar men jag insåg tidigt att de aldrig skulle bli mer än just drömmar. Men när jag nu för 23 år sedan blev ledare inom Spårvägen friidrott började jag och många med mig drömma en annan dröm. Den gången sade vi att ”vi har en dröm, en vision, om att någon gång i framtiden få se en genuin spårvägare vinna OS-guld”. Ärligt talat trodde nog varken jag eller så många andra inom klubben att drömmen en dag skulle bli verklighet men jag vill ändå påstå att den vision vi då uttalade, att i framtiden få se en genuin spårvägare vinna OS-guld, har hjälpt oss att prioritera så att den som har talang och vilja också får förutsättningar att uppfylla sina drömmar.
Självfallet är det Daniels egen talang, hans ambitioner, träningsflit och uppoffringar, som har varit helt avgörande för hans framgångar. Men kanske att Spårvägens bidrag, bland annat i form av tränarkompetens, ekonomisk stöttning och en klubbgemenskap som har gjort hela familjen Ståhl till en del av spårvägsfamiljen, varit en ingrediens i Daniel Ståhls framgångsformel. Inte minst Åke Ruus enorma engagemang och kompetens och anlitandet av världens bästa diskustränare Vésteinn Hafsteinsson, har bidragit till att ge Daniel de bästa förutsättningarna för att bli bäst i världen. Det är inte en självklarhet i alla föreningar att prioritera resurser och tränarkompetenser på det sätt som Spårvägen friidrott har gjort men jag vill påstå att en vision, eller en dröm, om att en dag se en egen aktiv vinna OS-guld har påverkat de prioriteringar som har gjorts.
Det tog alltså 102 år innan Spårvägen vann sin första olympiska guldmedalj. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa guld. Det finns många talangfulla ungdomar i klubben som drömmer om att en dag, likt Daniel Ståhl, stå överst på den olympiska prispallen. Om många av oss ledare också drömmer dessa drömmar, att en av våra aktiva en dag står där med ett OS-guld om halsen, kanske möjligheten att det faktiskt kan ske ökar. De drömmarna kan vi omvandla till att vi alla gör vårt bästa för att Spårvägen ska kunna ge de allra bästa förutsättningarna för de ungdomar som har talang, vilja och drömmar om att en dag vinna OS, precis som Daniel Ståhl i många år har drömt om att vinna OS.
Daniel Ståhl har bevisat att drömmar kan bli guld. Passa på att njuta, alla spårvägare. Större än så här blir det inte.