Terräng-SM 2007 ? en betraktelse i efterhand

Terräng-SM är en av tävlingssäsongens absoluta höjdpunkter för alla oss som sysslar med riktig idrott. Årets upplaga utgjorde inget undantag. Att samla klubbens löpare runt ett gemensamt tävlingsmål och stötta varandra till att ge allt är ett optimalt sätt att stärka sammanhållning och klubbkänsla. Och min fasta övertygelse är att god sammanhållning och stark klubbkänsla genererar ökad idrottslig framgång. Det var som sig bör en förväntansfull skara som äntrade bussen utanför klubblokalen vid Musikhögskolan vid lunchtid fredagen den 27 april. Busschaufför Peter Mcintosh hälsade välkommen och meddelade att det skulle ta cirka sju timmar att styra ner oss till rikets baksida. (Hade möjligen redaktör Hedman något med valet av pilot att göra?) Förutom alla rättrogna passagerare fanns här också representanter för Hellas, Högby, Falu IK och Täby. Men, som en av våra chefsideologer myntade en sen festnatt: “Innerst inne ? i själ och hjärta ? är alla goda människor spårvägare”. Första tävlingen i Småland Efter ett fikastopp på Gyllene Uttern utanför det Gränna där årets sommarläger ska avnjutas, var det dags för helgens första tävling. Medan bussen rullade genom Småland gällde det att via enkla ledtrådar hitta namnet på några svenska tätorter. Exempelvis var svaret på “vattenlevande däggdjur” Sälen, medan “Strawtown” syftade på vår destinationsort Halmstad. I delprov två gällde det att skriva passande siffror till påståenden av typen “så många utespelare finns det i en fotbollsmatch?. Rätt svar: 20. När geniknölarna var färdiggnuggade och pappershögarna rättade hade vi i herrklassen en medaljtrio som bestod av Fredrik Hellgren, Patrik Tjärdal och Fredrik Uhrbom. Bland tjejerna blev det tredelad seger mellan Lena Örn från Hellas, Therese från Falun och Sara från Täby. Våra egna talanger kämpade väl men nådde inte ända fram. Dock skulle de komma att revanschera sig senare under helgen. La Cocaracha ? ett ställe att glömma Vid åttatiden var vi framme i Halmstad och checkade in på Scandic Hotell. Sen var det dags för den middag som blivit något av vårens snackis. Efter moget övervägande intog hela sällskapet restaurang La Cocaracha på den ytterst krogtäta Storgatan i centrala Halmstad. Besöket blev i alla avseenden minnesvärt. Själv fastnade jag för den på menyn så lockande ?örtkryddad kycklingpasta med tomat?. Denna kulinariska läckerhet visade sig vara en burk krossad tomat med diverse inslag av sönderkokt bandspagetti och kycklingbitar. Övriga matgäster fick liknande överraskningar då maten kom in efter en och en halv timmes väntan. Snacka om vällagat! Så, vill ni ha en matminne för livet ? besök La Cocaracha i Halmstad! Riksmedia lyste med sin frånvaro Lördag, tävlingsdag, frukost, buss till startplatsen. Tvåkilometersvarvet uppe på Galgberget visade sig ha ungefär samma banprofil som berg- och dalbanan på Gröna Lund. Det viktigaste kriteriet för en godkänd SM-bana var dock uppfyllt ? Ahli kunde bevaka hela varvet utan pulshöjande förflyttningar. Det blå/vita spårvägstältet monterades upp med viss möda i en vacker björkdunge ovanför start- och målplatsen. Från detta vårt högkvarter hade vi perfekt koll på allt som hände. Bland annat kunde vi se ner på aktiviteten i ett par av Stockholms förortsklubbars tältläger. Lördagen bjöd på högklassig idrott, stor dramatik och fyra spårvägsmedaljer. Dock lyste skandalöst nog riksmedia med sin frånvaro. Gott om kändisar i Spårvägen-tältet Vårt tältområde däremot, lystes dock upp av gamla, nuvarande och blivande löparprofiler. Förutom våra egna tävlande sågs och hördes bland andra Gunnar Holm, A. Lennart Julin, Jonny Jönsson med familj, två Smillor med respektive föräldrar; superelitmotionärerna Annika och Anders Szalkai och den alltid så positiva Heléne Willix. Noterbart är också att ettan och tvåan på herrarnas korta bana, Erik Sjöqvist och Musse Mohamed, svalkade sig i det blå/vita tältets skugga. Dubble Stockholm Marathon-vinnaren (1991 och 1995) Åke ?Biten? Eriksson dök även han upp och höll på att skratta sig fördärvad när han insåg att undertecknad ämnade släpa sig runt gubbklassens 8 km. ?Biten? drog sig gärna till minnes hur han redan på ett träningsläger för 17 år sedan dömde ut mig som PRO:are ? detta bara för att jag till Medelhavets strand medförde sån självklar löparutrustning som ryggördel och elektrisk värmedyna. Nåväl, nu kunde man ju kontra med att Åke, med cirka 30 kg plus på matchvikten, äntligen gör skäl för sitt smeknamn. Men det kanske krävs en viss pondus när man som han jobbar med att upprätthålla ordningen på fängelset i Halmstad. Fanfar för Spårvägen På kvällen bjöd klubben på en välsmakande pastabuffé i hotellrestaurangen. Fredrik Hellgren hade som traditionen bjuder sin fanfar-trumpet med sig. Så efter ett välformulerat hyllningsanförande av herr Storåkers fylldes lokalen av pampiga toner som saluterade vårt framgångsrika löpargäng. Övriga hotellgäster noterade att vi fanns, om man säger så. Under söndagen inkasserades ytterligare tre medaljer med snudd på en fjärde. Tjejerna på långa var snubblande nära att knipa en lagpeng. Vilket serviceteam För att ett sådant här arrangemang ska fungera krävs det förstås att headcoach Kent Claesson har ett fungerande serviceteam som stöd, inte minst med tanke på att han själv dubblerade och sprang både 4 och 12 km. Förra året hade Rebecca Ringström rollen som ?Big Mama?, det vill säga den som ser till att det alltid finns mat och dryck tillgängligt, att säkerhetsnålarna sitter etc. I år var det Lisa Wiklund som var satt i ett tillstånd som motiverar avhopp från tävlingsverksamhet. Hennes än så länge begränsade omfång reducerade årets lägerchefstitel till ?Little Mama?. Lisa gjorde dock ett stort och uppskattat jobb. Hon och våra andra blivande och varande småbarnsföräldrar har all heder av att de tar sitt ansvar och tryggar föreningens återväxt. En annan som förtjänar obegränsat med beröm är vår genomtrevliga massös Therese Stjernberg. Hon hade öppen mottagning hela helgen och hennes magiska händer fick igång genomblödningen i de stelaste av vader. Tro mig, jag vet. Bamse mästare När SM helgen summerades hade vi alltså sju medaljer vilket får anses som klart godkänt. Längst och snabbast hade som vanligt ledaren Anders “Bamse” Fredriksson sprungit, men alla medverkande hade all anledning att vara nöjda med sina insatser. Bamse blev också den som under bussresan hem välförtjänt förärades titeln ?klubbmästare i spårvägskunskap?. Detta efter en hård fight med den blivande bronsmedaljören på halvmara?SM, Fredrik Uhrbom. Utslagsfråga om färgen på Håkan Kanebergs tävlingslinne (gult) avgjorde till åldermannens fördel (Håkan tävlade för Västerås). Som vanligt var det forskaren i spårvägshistoria, Jan “Ahli” Ahlström, som satt samman en välkomponerad tipsrad. Avslutningsvis vill jag skicka en tacksamhetens tanke till Hammarby som hade den goda smaken att flytta 2007 års terräng-SM från Tantolunden på Söder till Galgberget i Halmstad. Visserligen blev det ett antal tiotusentals kronor dyrare. Men utan den rockaden hade vi i Spårvägen gått miste om en trevlig hotellhelg tillsammans ? och vi hade garanterat aldrig kommit i närheten av La Cocaracha. Lasse Hagström SM-bronsmedaljör 12 km lag i Mölndal 1986 tillsammans med Pär Wallin och Anders “Bamse” Fredriksson