Tveklöst har Spårvägen haft en framgångsrik utomhussäsong, ända från terräng SM på Öland till stafett SM i Sollentuna. Medaljerna har, med en viss överdrift, staplats på hög. Ändå är det inte kampen på tartanen som de initierade idrottsälskarna minns bäst. Nej, årets sportsliga höjdpunkt var förstås Spårvägens öppna KM i vattenrutschbana som likt traditionen bjuder avgjordes i juli på Parkbadet i Sandviken. Nu flyr vi alltså höstmörkret och minner oss tillbaka till den sommar som flytt. Det mesta var sig likt då Spårvägens löpare tog Högbo i besittning för tredje året i rad. Löpstigarna lockade förföriskt, vandrarhemmet pryddes av det blå/vita standaret och i Högbo Qvarns restaurang hade man laddat upp med dubbla portioner till varje måltid. Ändå kände jag som arrangör en viss oro dagarna innan lägerstart, då monsunregnen avlöste varandra och hotade dränka hela Gästrikland. Men lagom till de första aktiva anlände eftermiddagen den 21 juli, skingrades molnen och solen gjorde en tillfällig comeback. Och tro det eller ej, trots återkommande skyfall klarade vi oss helt undan nederbörd under varje träningspass i dagarna fyra. Finns det en gud, alternativt vädergud, har han/hon förmodligen blå shorts och vitt tävlingslinne. Unga talanger Efter torsdagens inledande kortintervallpass fick Flo ont i en vad, en åkomma som tyvärr kom att påverka resten av hennes säsong. En annan som kanske gick ut för hårt var Simon Claesson. Natten till fredag blev han nämligen dålig och valde därför, i samråd med Jeanette och Samuel att avbryta lägervistelsen. Coachen fick i och med detta eget rum. Något som förstås kändes svårt för en som inte alls gillar att ligga och slappa i lugn och ro ? Under fredagsförmiddagens snabbdistans fick undertecknad äran att agera cykelpace åt nämnde coach i 15 km. Claesson tycktes oberörd, själv förblev jag helst stående under en vecka framåt. Efter lunch var det gemensam lättjogg genom skogen ner mot Parkbadet. Ungtupparna med svenske mästaren Alexander Söderberg i spetsen har dock ett joggtempo på cirka 3:30/km. De sju kilometerna blev därför, med förmiddagspasset i färskt muskelminne, en synnerligen smärtsam resa för medföljande pensionär. Väl framme vid Parkbadet ledde Kent Claesson ett intensivt löpstyrke- och smidighetsprogram i gröngräset. Här visade gästlöparen från Hammarby, Daniel Norberg, gryende form. Man kan med fog påstå att Hammarbys guld på 4×800 m i stafett-SM, grundlades i Stadsparken i Sandviken. Det var alltså ett väl uppvärmt sällskap som gjorde entré i tävlingsarenan för det KM som alla laddat för under ett helt år. Då fjolårsmästarna Peter Öhman och Sofia Kaneberg av olika skäl inte kunde ställa upp, låg nu vägen öppen för nya talanger. Och visst tog ungdomarna för sig. Fredrik ?Hajfensbyxan? Hellgren var halare än en tvål i badkaret då han flög fram till en överlägsen seger i herrklassen. Dock höll nämnde Hellgren på att skrämma livet ur Oscar Landin, då han under ett av träningsåken rammade den något mer friktionsbeklädde rookien bakifrån. En stolt fader, tillika personlig tränare, rördes till tårar då Emma Löf-Hagström satte sina betydligt mer meriterade konkurrenter på plats i damklassen. (Resultatet av en mycket lyckad formtoppning.) Styrelse och tränare får en grannlaga uppgift då Årets Spårvägare snart ska röstas fram. Banträning på Norra IP På lördagsförmiddagen var det åter dags för en årligen återkommande aktivitet; banträning på Norra IP:s rödstybbsbanor. Möjligen var detta sista gången det bedrevs elitfriidrott på den anrika arenan. Kommunen har nämligen planer på att bygga bostäder på marken och i gengäld ska friidrotten få en ny modern arena på andra sidan stan. Friidrottarna jublar och kulturbevararna protesterar. Lokalpressen fanns förstås på plats och dokumenterade den historiska tilldragelsen när ?Sveriges bästa löpare? för sista gången (?) väckte de gamla banorna ur deras törnrosasömn. Reportern Kaj Annebrant hade också vänligheten att skänka oss ett antal av de idrottsböcker han skrivit genom åren. Perfekt till kvällens prisutdelning. Lisa Wiklund och Pernilla Karlsson körde tusenmetersintervaller som indikerade de maratonpers som skulle komma under hösten. En annan som började få ordentligt tryck i steget var blivande svenske juniormästaren Erik Scheller. Alla var dock inte med och körde bana. Marlin Brown hade ont i halsen och åkte hem. Långtidskadade Anja Lindberg hittade ett öppet gym. Andra damer, såsom Flo, Annika Gerner och Lena Melbäck körde aktiv vila i form av avancerad shopping. Bamse färjkarl Efter lunch och kort vila var det dags för årets hemliga aktivitet, som inleddes med orientering. Deltagarna delades in i tre grupper; lag Kort, lag Lagom och lag Lång. Lagen fick varsin karta med gemensam start- och målplats. Banorna, 4 km, 7 km, 12 km (fågelvägen) och innehöll tre kontroller. Varje kontroll bestod av en siffra. Vid målet ute på en udde i sjön Öjaren väntade en flotte som var fäst vid en vajer. De tre kontrollsiffrorna utgjorde koden till flottens lås. För att ta sig över till Digerön torrskodd var man alltså tvungen att hitta samtliga 3 kontroller. Bamse agerade färjkarl ombord, och drog tillbaka flotten efter varje överresa. Först framme vid öns lägerplats var 12 km-löparna i lag Lång. Kent Claesson, Fredrik Hellgren, Johansson, Lisa Wiklund, Carlsson och den alltid lika glada Tove Berg, visade sig vara överlägsna stigfinnare. Vad lag Kort gjorde för vägval är det ingen som vet, förmodligen inte ens de själva. När samtliga lag till slut var på plats kördes en trekamp med grenarna pilkastning, freesbee-golf och grupp-på-stock. Kastgrenarna dominerades av lag Kort, vilket främst berodde på den talangfulla familjen; Rebecca Ringström, Patrik, Linus och Minna. Efter solsken, bad, fika och frågesport kom så den avslutande grenen; att med 8-mannakajak paddla sig tillbaka de sex kilometrarna till Högbo. (Noterbart här är att Spårvägen/Hässelby-konstellationen Malin Kemi/Andreas Rehnborg inte vågade sig ut på böljorna.) Tävlingsinstinkten hos långlaget höll dock i sig. I sin segerjakt försökte de till och med paddla över den landtunga där kajakerna ska bäras 20 meter. Självklart var de först i mål. Även lag Kort har all heder av sin insats. De paddlade lugnt och behärskat in på en klar andraplats. Sen har vi då lag Lagom, där Flo och juniorgrabbarna var ?förstärkta? av Anders “Bamse” Fredriksson. Stugägarna runt Öjaren pratar nog ännu om den där dagen i somras då en totalt desorienterad kanadensare plaskande, skvalpande och snurrande tog sig fram över sjön. Den totalt osynkroniserade besättningens glada gapskratt ekar fortfarande runt sjön. Man lyckades till och med att ramma den enda stolpe som fanns i hela farleden. Sveriges genom tiderna mest framgångsrike kanotist heter Gert Fredriksson. Han är inte släkt med Anders ? om man säger så ? Stark sammanhållning I samband med lördagskvällens middag avlades förstås den obligatoriska styrelserapporten. Som vanligt handlade det främst om att poängtera vikten av att ALLA ställer upp när Teresa Nikitin kallar till Stockholm Marathons arrangemang. Vidare väcktes frågan om hur de aktiva på bästa sätt ska involveras i utformandet av den friidrottsplan som styrelsen jobbat med sedan i våras. Lagom till kaffet var det dags för gästföreläsaren Arne Anderstedt att göra entré. Arne är arbetsledare för hela Högbo Bruks friluftsområde och dessutom sedan tiotalet år huvudansvarig för spelarrekryteringen till SAIK Bandy. Anderstedts fasta övertygelse är att olika idrotter har mycket att lära av varandra. Därför har han byggt upp ett fast samarbete med bland annat Vasaloppet, Djurgården Fotboll och Malmö IK. Ledare och aktiva träffas och utbyter erfarenheter om allt från träningsprinciper till organisationsuppbyggnad. Lördagskvällen var dock hans första direkta kontakt med friidrotten. Kärnan i föreläsningen handlade om lagsammanhållningens avgörande betydelse för att varje enskild individ ska kunna prestera optimalt. SAIK:s oomkullrunkeliga princip är alla i spelartruppen ska ha lika mycket att säga till om, oavsett om de är etablerade landslagstjärnor eller juniorer på uppgång. Ingen värvning görs förrän spelarrådet har lämnat sitt godkännande. Trots relativt god ekonomi går klubben aldrig in i budgivning om en spelare. Vill man komma till SAIK ska man främst göra det av andra skäl än de ekonomiska. Ingen spelare tillåts heller att ?gå och dra? utan någon vettig sysselsättning vid sidan av idrotten. Det handlar om att alla måste ta ansvar både för sig själv och för laget. I en trygg miljö där alla drar åt samma håll är det tillåtet att misslyckas. Och den vetskapen, menade Anderstedt, är en förutsättning för att verkligen lyckas. Och uppenbarligen har man lyckats. SAIK är, sett över de år Anderstedt stått vid rodret, Sveriges mest framgångsrika bandylag. Parallellerna till Spårvägen och friidrotten är solklara. Kents och Bamses lagbygge är baserat på tydliga idéer om hur löpträning och tävling ska bedrivas. De har byggt upp en löpargemenskap som präglas av stark social sammanhållning och målmedveten träning. Spårvägens löpare har roligt tillsammans och de sporrar varandra till att satsa allt hårdare. Den totala resultatkurvan pekar konstant uppåt, vilket vi som följt coach Claessons arbete på nära håll aldrig betvivlat på att den skulle göra. I och med att vår verksamhet alltmer låter tala om sig i löparsverige, blir det förstås lättare att rekrytera nyförvärv. Efter Anderstedts redogörelse för SAIK:s strategi, höjdes röster för att också våra aktiva bör göras mer delaktiga i den processen. Spännande fortsättning följer, inte minst vid utformandet av vår friidrottsplan. Prisutdelning Efter kvällens seriösa inslag vidtog högtidlig prisutdelning där främst de nya klubbmästarna hyllades. Diverse tröstpriser med tillhörande gliringar mottogs under vad man kan karaktärisera som uppsluppna former. Om inte minnet sviker i höstrusket, så avslutades kvällen med maltbaserad sportdryck för ledarstaben. Alltmedan de aktiva drog sig tillbaka för att ladda om batterierna inför söndagsförmiddagens långpass. Söndag ? avslutningsdag. Efter nämnda långa och relativt långsamma distansträning, återstod städning och packning. Några drog dock iväg till förorten Gävle där Valbo Games pågick. Efter lunch avgick så de resterande bilarna söderut mot huvudstaden och nya (löpar-) mål. Kvar på det nu väldigt ödsliga vandrarhemmet återstod bara att plocka ner flaggan från väggen samt stänga fönster och dörrar. När ytterdörren small igen bakom mig öppnade sig himlen och regnet öste ner. Som sagt, Spårvägen har makterna på sin sida. Den ljusnande framtiden är vår. Lasse Hagström Resultat Spårvägens öppna KM i vattenrutschbana Kvinnor 1. Emma Löf-Hagström 11.90 2. Flo Jonsson 12.03 3. Pernilla Karlsson 12.41 4. Tove Berg 12.53 5. Anja Lindberg 12.81 6. Marlin Brown 12.94 7. Lisa Wiklund 13.03 8. Katarina Löf-Hagström 13.04 9. Lena Melbäck 14.21 Dnf Annika Gerner Män 1. Fredrik Hellgren 11.50 2. Daniel Norberg 11.75 3. Jörgen Johansson 11.78 4. Kent Claesson 11.82 5. Dan Ocklind 12.00 6. Lasse Hagström 12.03 7. Robin Hedenstedt 12.25 8. Erik Scheller 12.28 9. Oskar Landin 12.94 10. Alexander Söderberg 13.09 11. Gustaf Löf-Hagström, Anders Fredriksson 14.02 Se även tidigare rapport från den 29 juli.
Spårvägens Friidrottsklubb
Spårvägens Friidrottsklubb