9f9548ee 3421 4fd0 97b5 d357b12fd5a6

Daniel Ståhl VM fyra i diskus 2022. Foto: Deca Text & Bild

SPÅRVÄGENS NYHETSBREV

ons 20 jul, 2022

Daniel Ståhl har varit världens odiskutabelt bästa diskuskastare i närmare fem år, han har vunnit VM 2019 och OS 2021 och han har fortfarande, åtminstone när detta skrivs, världens längsta diskuskast 2022 med 71,47 från lag-SM i 21 juni.

Detroniserad

Om han även efter säsongens slut står med bästa resultatet är det i så fall för sjunde året i rad som Daniel gör världens längsta diskuskast.

Vi hade väl alla, både Daniel Ståhl själv, hans tränare och ledare, alla vi spårvägare och svenska idrottsintresserade generellt, hoppats på en bättre placering än den fjärdeplats Daniel nu kastade till sig. Men det är små marginaler. Hans i efterhand bortdömda kast över 69 meter hade gett honom en medalj och nog lär Daniel sikta på revansch på EM i München i augusti.

Daniel har säkert många år kvar i världseliten men även om han i framtiden inte skulle upprepa VM- eller OS-framgångarna har han ändå skrivit in sig som en av de riktigt stora i den svenska friidrottshistorien. För hur många svenska friidrottare har, som Daniel, blivit både världsmästare utomhus och olympisk mästare?

Svaret är, i skrivande stund, fyra stycken. Det är Christian Olsson i tresteg (världsmästare 2003, olympisk mästare 2004), Carolina Klüft i sjukamp (världsmästare 2003, 2005 och 2007, olympisk mästare 2004) och Ludmilla Engqvist på 100 m häck (olympisk mästare 1996, världsmästare 1997). Och så Daniel Ståhl. Fler är det inte även om du som läser det här förmodligen kan räkna in en femte då Armand Duplantis enligt alla tips kommer att bli världsmästare då stavhoppsfinalen avgörs senare i veckan. Då ska vi förstås ha i åtanke att det första världsmästerskapet arrangerades 1983 vilket betyder att en olympisk mästare som Anders Gärderud, samt alla svenska OS-mästare från 1948 och tidigare, aldrig hade möjligheten att bli världsmästare.

Daniel är alltså en av bara fyra (snart fem) svenska friidrottare som har vunnit både VM och OS. Av dessa var Ludmilla Engqvist avstängd för dopningsbrott, anabola steroider, både före och efter sina mästerskapsguld.

Carolina Klüft står i en viss särklass i den svenska moderna friidrottshistorien med tre VM, två EM och ett OS-guld. Armand Duplantis är på väg mot samma nivå. Sedan kan nog Christian Olsson och Daniel Ståhl vara likvärdiga. Båda dominerade sin gren under en femårsperiod, båda har ett VM och ett OS och båda jagade ett alldeles osannolikt bra världsrekord. Och ingen av dem erhöll Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Sverige har naturligtvis haft många andra friidrottare i absolut världsklass. Jag tänker framför allt på Patrik Sjöberg, Stefan Holm och Kajsa Bergqvist, men ingen av dem blev både olympisk mästare och världsmästare utomhus.

Nu kanske det låter som att jag sammanfattar hela Daniel Ståhls friidrottskarriär. Det gör jag – så här långt. Jag räknar med att Daniel tar förlusten i årets VM som en utmaning och kommer tillbaka än starkare och bättre vilket innebär att han kan vara

med och konkurrera om framtida titlar, åtminstone fram till OS i Los Angeles 2028 (då är Daniel 35 år) och kanske t.o.m. till OS 2032 i Brisbane. Det är Daniel själv som bestämmer hur länge motivationen räcker för att hålla honom kvar i den yppersta världstoppen.

Till sist vill jag hylla Åke Ruus. Åke har verkat som ledare inom Spårvägen friidrott sedan mitten av 1970-talet och utan Åkes insatser skulle Daniel Ståhl aldrig kommit så här långt. Det var tråkigt att Daniels tränare Vésteinn Hafsteinsson inte kunde vara med under VM på grund av sjukdom men det gjorde å andra sidan att alla tv-tittande friidrottsälskare fick lära känna Åke Ruus lite bättre. Det är han väl värd. Det är få som gjort så mycket för Spårvägen friidrott som Åke Ruus.

Anders Johrén