Moa Årets spårvägare 2011

lör 24 mar, 2012

7798813a d277 496e b704 493c1a22a986

Moa Hjelmer. Foto: Ryno Quantz

I samband med årsmötet den 20 mars presenterades den traditionella tio-bästa-listan över 2011 års bästa Spårvägen-aktiva och toppar den listan gör för första gången Moa Hjelmer. Lasse Hagström fick en pratstund med tjejen som inte verkar se några gränser. Artikeln beskriver Moas karriär fram till 31 december 2011.

Oavsett vad som händer i framtiden har Moa Hjelmer för alltid skrivit in sig idrottens
historieböcker. Hennes 400-meterslopp i Gävle var inte bara vägen till ett SM-guld och ett fantastiskt nytt svenskt rekord. Det var också en ren och oförglömlig skönhetsupplevelse.
Under några ögonblick upphörde omvärlden att existera – till förmån för den omtumlande känslan av att allt faktiskt är möjligt.
Utraderingen av Ann-Louise Skoglunds 25 år gamla svenska rekord har fått en enorm medial genomslagskraft. Intresset späddes på ytterligare efter den svenska Idrottsgalan där Moa mycket välförtjänt fick ta emot priset Årets Nykomling, eller Lilla Bragdguldet. Yrvakna sportjournalister ser Moa som ljuset i det mörker som de anser att svensk friidrott har hamnat i. Ett svenskt medaljhopp har sålunda tänts. Detta har bekräftats av en uppsjö av intervjuer där Moa gång på gång fått berätta att säsongsmålet är EM och att det långsiktiga målet är OS 2016 och att hon ska fortsätta springa både 200 och 400. De lysande inomhusresultaten 2012, med pers på tre distanser, har ytterligare stärkt bilden av en internationell stjärna i vardande.
 Det kan förstås innebära en väldig press att försöka leva upp till de krav en stark exponering kan medföra. Men är det någon som tål den typen av utsatthet så är det Moa Hjelmer. Hon är helt på det klara med att hon tävlar för sin egen skull. De enda förväntningar hon känner att hon måste leva upp till är sina egna.

Tidiga framgångar
Karriärens första Spårvägen-steg tog hon som nioåring under Janne Abrahamssons ledning ute i Kärrtorp. Tränarlegendaren Janne, som var fritidsledare på Tätorpsskolan i Skarpnäck, såg tidigt att Moa hade fysiska förutsättningar utöver det vanliga. I sin första tävling, Löplabbet Games i Sätrahallen, kom hon på en hedrande andraplats – i längdhopp. Så småningom tog löpningen över och där kom framgångarna tidigt. Från Flickor 14 år och uppåt innehar hon de flesta klubbrekorden på sprintdistanserna.
Efter Janne kom Teresa Nikitin in som tränare. Under hennes ledning förädlades talangen ytterligare och Moa gick från lovande ungdom till etablerad elitlöpare. 
– Redan från början hade jag en inre drivkraft att se hur bra jag kan bli. Hur fort jag kan springa. Inte främst i förhållande till andra utan snarare handlar det om att hitta den rätta känslan, flytet. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. När jag kan springa riktigt jäkla fort utan att ta i, utan att spänna mig, då stämmer nog det där som folk brukar säga om mitt löpsteg, förklarar Moa.
Den minnesvärda SM-finalen på 400 meter i Gävle var ett sådant tillfälle då grånade experter hyllade hennes sätt att springa som det bästa och vackraste svensk friidrott skådat.
– Jag fattade inte att det gick så fort. Den farten fanns inte i visionen för 2011, inte ens i fantasin. Möjligen hade jag förhoppningar att sätta pers och gå under B-gränsen till VM, 52.30. Men att jag faktiskt gjorde 51.58 har jag fortfarande svårt att ta till mig.

Bristande motivation
Annars var det faktiskt inte så långt borta att karriären tagit slut redan efter säsongen 2010. Ett uppslitande tränarbyte och bristande motivation med utebliven löpglädje ledde till dalande resultat och tvivel på att den egna framtiden fanns inom idrotten. Tränaren Rolle Bergman är dock en inkännande man. När Moa i oktober 2010 till råga på allt blev skadad, begynnande stressfraktur, ställde han upp helhjärtat – utan att ställa krav.
– För första gången kände jag att det var okej att sluta springa. Rolle är bra. Utan att pressa försökte han motivera mig men beslutet om framtiden var helt och hållet mitt eget. Så utan att egentligen ha bestämt mig började jag rehabträna under ledning av Rolle och Dejan Mirkovic. Det var bra att vara skadad. Fem månader utan löpning innebar gott om tid att fundera. Jag kom fram till att jag saknade att springa. Känslan var: Jag vill! Inte måste.
Under rehab-periodens alternativträning stärkte Moa upp hela kroppen och fick en kraftigt förbättrad allmänfysik vilket gav en ny stadga i löpningen.
Fysiskt sett gick hon alltså in i säsongen 2011 bättre förberedd än någonsin. Samtidigt var planen att främst koncentrera sig på 200 meter eftersom den dubbla distansen så starkt var mentalt förknippad med det jobbiga tränarbytet. Även träningen var huvudsakligen inriktad på 200 meter.
–  400 meter ingick egentligen inte i planen inför SM heller, men eftersom jag kände mig stark och motiverad fick jag lust att springa helvarvet. Det avgörande var dock att beslutet helt och hållet låg på mig själv. Och just det faktum att ingen annan styr mina beslut gör allt så mycket enklare, både på och utanför banan. Det gör också att jag kan springa mer avslappnat.

Ungdomsträningsgrupp
Moa har alltid varit sin moderförening trogen och hon har inga planer på att byta ut det blåvita linnet mot någon annan, mindre vacker, färgsättning.
– Jag har alltid varit med i Spårvägen och jag kan inte se att någon annan förening skulle vara bättre. Klubben har gett mig all stöttning jag behövt. Det är tryggt att veta att allt runt omkring själva tränandet och tävlandet sköts bra av andra. Då kan jag koncentrera mig på mina egna förberedelser. Men det allra viktigaste är nog gemenskapen med alla kompisar. Utan den skulle jag nog inte hålla på.
Förutom stödet från Spårvägens organisation har hon ett nära och väl fungerande samarbete med agenten Lars Kristiansson.
Sedan ett par år tillbaka leder Moa också en ungdomsträningsgrupp och från och med 2012 gör hon det med sin sambo och sparringpartner Kristian Svensson. Två till tre gånger i veckan leder paret träning på Östermalms IP eller i Sätrahallen. Trots det senaste årets turbulens och heltidssatsningen på den egna löpningen vill hon inte släppa sina adepter.

Pratglada 13-åringar
– Det är väldigt kul att se barn utvecklas både som idrottare och individer och samtidigt veta att man själv är en del av den utvecklingen. Min grupp har gått från knäpptysta 10-åringar till pratglada 13-åringar som tar för sig både på och utanför banan. 
Som ledare har Moa bestämda åsikter om hur verksamheten ska organiseras. Hon är ansvarstagande, har god organisationsförmåga och undertecknad kan intyga att hon är mycket tydlig i sin argumentation.
 När hon själv befinner sig utanför idrottsbanan är inte sport det största intresse. Istället säger hon sig vara mycket road av att använda sin kreativitet till skapande. 
– Jag gillar att pyssla, pilla, bygga och tillverka saker med mina egna händer. Att sätta sig ner och sticka eller att gå ut och påta i trädgården är sådant jag gärna använder mina lediga stunder till. Idrott på TV är inget för mig. Däremot gillar jag att uppleva sport live. Men då är det stämningen runt omkring som lockar.
Annat som roar Spårvägens löparprinsessa är roliga hemmafester med många kompisar. Rock- och indiemusik står också högt i kurs och främst då det svenska bandet Johnossi som uppträdde på förra årets idrottsgala i Globen.
När det gäller framtiden har Moa bestämt sig för att satsa hårt och ge sig själv chansen att springa så fort som hon möjligtvis kan. Resultatmässiga förutspåenden är förstås omöjliga att göra. Dock är det väl ingen vild gissning att anta att det inte var sista gången hon utsågs till Årets Spårvägare.

Röster om Moa
Stefan Olsson, förbundskapten:
– Att se Moa springa är en skönhetsupplevelse. Det är vackert och effektivt och man ser egentligen inga begränsningar för hur långt det kan bära henne. Därtill har hon också välgörande distans till idrotten samtidigt som hon är oerhört målmedveten och fokuserad.

Rolle Bergman, tränare:
– Moa är en kvinnlig Eric Josjö, fast med bättre teknik, där kännetecknet är att hon ligger högt med höften. I sprint har vi kortat ner bakpendeln så att hon drar knät snabbare och på sätt får ett högre knälyft. På 400 meter ska hon ligga lägre med mer rull i steget. Vi finslipar på tekniken hela tiden.

Anders Gärderud, OS-guld medaljör:
och stilikon:
– Det unika med Moa är att hon träffar helt rätt i steget. Hon är ren i sin löpning och det är det inte många som är. Hennes egen ambitionsnivå avgör hur fort hon kommer att springa. Moa springer 400 med det optimala medeldistanssteget så man kan ju inte låta bli att fundera över vad hon kan göra på 800 meter.

Janne Abrahamsson, tränare:
– Man såg talangen redan när hon gick i ettan. Hennes löpsteg var extremt bra redan då. Hon var också mycket egensinnig – så allt som krävs för att bli riktigt framgångsrik har funnits där hela tiden.

Pelle Hjelmer, pappa:
– Redan som riktigt liten var hon väldigt envis. Man fick välja sina strider noggrant med Moa. Hennes ilska har avtagit och stubinen har blivit längre med åren. Nu har hon lyckats kanalisera energin till löpningen och det är imponerande att se hur hon håller fart och fokus uppe under hela loppet oavsett motstånd.

Teresa Nikitin, tränare:
– Moa är en stor talang och det är så roligt att se hennes resultatutveckling och stigande framgångar. Då hon jobbar på så målmedvetet som hon gör, är jag övertygad om att hon kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Fakta Moa Hjelmer
Född: 19 juni 1990 i Rågsved
Bor: På Söder i Stockholm
Yrke: Friidrottare
Längd/vikt: 172 cm/60 kg
Klubb: Spårvägens FK
Tränare: Rolle Bergman
Manager: Lars Kristiansson
Grenar: 200 och 400 m
Personliga rekord: 23,20 resp 51,58 (båda 2011)

Meriter
VM: Semi 400 m och start även på 200 m 2011
EM: 7:a 4x100 m 2010
U23EM: Silver 200 m 2011
JEM: Brons 400 m 2009
JVM: Semi 400 m 2008
UVM: Semi 200 m 2007
SM: Guld 200 och 400 m 2011
ISM: Guld 200 m 2009 samt 400 m 2010 och 2011
5 landskamper: Seger på 200 och 400 m i Finnkampen
2009 och 2011
Svenskt rekord: 400 m med 51,58 2011

Lars Hagström