A7044efc beda 41e8 864a 975a47bcec2b

Alex, i Ionas kycklinggula dräkt, gav verkligen allt på upploppet i terrängmästerskapen!

Alex om sitt livs bästa terränglopp!

mån 30 nov, 2009

Vår långdistansare Alexander Söderberg studerar och tränar på Iona College utanför New York City sedan ett drygt år tillbaka och blev den 23 november 35:a av 250 löpare i de amerikanska universitetsmästerskapen i terräng (NCAA). Loppet i gick i Terre Haute, Indiana, och Alex gjorde ett av sina absolut bästa lopp i karriären när han sprang i mål på 30:20 på den 10 km långa banan. Här berättar han om tävlingen och studierna på andra sidan Atlanten!

Denna tävling var utan tvekan den tuffaste jag sprungit hittills i min karriär! På en trötthetsskala från 1–10 så hade jag nog 9,5 när jag passerade den andra målmattan och de sista 200 meterna kändes det som att jag var nära medvetslöshet. Fast å andra sidan hade jag väntat mig detta eftersom båda coacherna plus min lagkamrat Ryan Sheridan (som var tolva på 29:48) hade sagt att varje steg skulle göra ont, särskilt efter 6–7 kilometer.
Loppet började nästan precis som planerat. Coacherna hade sagt att jag borde öppna ganska hårt för att ligga kring 60–65:e plats efter första kilometern för att ha position att sedan utan alltför stora svårigheter plocka löpare fram till 5 km. Som vanligt gick första kilometern i en rasande fart, 2:46 om jag minns rätt, och jag låg kring 70:e plats och hade därmed öppnat som planerat. Jag kände mig i det läget fortfarande lugn och avslappnad.

Tyngre och tyngre
Efter 4 km började tröttheten komma och efter halva loppet kände jag verkligen inte att jag hade benen under mig, vilket coacherna hade sagt skulle var A och O efter halva loppet. Jag hörde dem dessutom ropa att jag låg kring 60:e plats (15-20 placeringar sämre än planerat) och det fick mig att tänka att jag måste försöka passera minst 20 löpare under de återstående fem kilometrarna för att bli topp-40. Det innebär nämligen att man får utmärkelsen ”All-American Award” som jag drömt om ända sen 2008.
Jag visste att det skulle bli hårt men jag tänkte på vad ”Assistant coachen” hade frågat mig kvällen före: ”Hur mycket vill du det här?”. Jag tänkte att jag vill det här till 110 procent och därmed kanske mer än någon annan i hela detta 250 man starka startfältet.

Avancerade i fältet
Fortfarande vid 6 km hade jag inte passerat så många löpare men jag behöll koncentrationen med vetskapen om att loppet börjar först vid 7 km. Det är därifrån och framåt som de många börjar krokna på grund av en ofta alltför hård öppning.
Och så blev det! Vid 7 km börjar den sista riktiga uppförsbacken och där var det många som tappade. Även om jag själv var riktigt trött så hade jag krafter kvar, inte minst mentalt, och kunde höja farten ordentligt och passerade så många att jag var bland de 40 bästa någon kilometer senare.
Sista två kilometerna kändes det som att jag flög förbi löpare och det var inte förrän med en kilometer kvar som jag kände att det var riktigt jobbigt.
Jag skruvade upp farten men inte mer än att jag hade lite kvar till spurten. I sista kurvan innan den 400 meter långa målrakan visste jag att jag låg kring 30:e plats. Då tänkte jag att eftersom jag har en dålig spurt så kan gruppen med 5–10 löpare bakom passera mig och då kunde jag mycket väl hamna utanför topp-40.
Så jag spurtade för kung och fosterland och tänkte att jag bara måste hålla de där killarna bakom mig. Med hundra meter kvar kändes det som att benen och kroppen stelnade till av tröttheten men benen lydde huvud ändå som tur var! När jag slutligen passerade den andra målmattan så vek sig bara benen och jag föll ihop i gräset av ansträngning. Men det kändes helt underbart eftersom jag nådde det jag kämpat för så länge – nämligen en ”All American Award”!
Min höft var visserligen väldigt stel efteråt och jag hade några ruggiga fotblåsor under tårna men det var det värt.

Lugnare träning under hösten
Sedan jag kom tillbaka till USA i augusti har träningen i stort sett varit densamma som förra hösten trots att utgångsläget var ett annat i år. Jag hade ett möte med coacherna under träningslägret i mitten av augusti och de sa att de skulle vara försiktiga med mig eftersom jag hållit formen över sommaren och sprungit två 5000 m-lopp (U23EM och Stora SM i Malmö).
Det har också blivit ganska få terrängtävlingar under hösten och jag fick istället satsa på några få där jag kunde springa bra och på så viss vara utvilad till de viktiga. Därför började jag inte träna kvalitet förrän den 1 september och vid denna tidpunkt fram till första helgen i oktober var det mest backträning och tröskelpass. Kvalitetspassen var precis som tidigare två per vecka.
Vid min första tävling för året, vid Leigh University i Pennsylvania, sprang jag väldigt bra med tanke på omständigheterna och gjorde under 24 min i det 8 km långa terrängloppet. Därefter intensifierades kvalitetspassen och blev hårdare och hårdare för varje vecka.

Gemensamma pass varje helg
Till skillnad från förra året så hade vi dessutom samling nästan varje lördagsmorgon eftersom coacherna flyttat NCAA-vilodagen från torsdag till lördag många helger för att vi skulle ut och springa. Samma sak på söndagsmorgnar vilket i längden blev väldigt jobbigt eftersom jag inte fick en enda sovmorgon. Det innebar också  att jag inte fick tid att gå ut, vara social och möta människor en fredagskväll. Jag hade ju självklart kunnat gå ut men då hade det gått ut över sömnen som jag verkligen behövde för att kunna prestera.
Det gick så långt att jag frågade mig varför jag gör det här. Jag kom fram till att det var för att jag så väldigt gärna ville bli "All American".
I mitten av september gick också min farfar bort vilket var väldigt tungt. Det var jobbigt att vara så  långt hemifrån och inte kunna vara med familjen och sörja. Men jag kände mig samtidigt trygg eftersom jag visste att han var i guds händer (jag tror faktiskt på gud måste jag erkänna).

Tuffa studier som dock går bra!
Under hösten har det precis som de två föregående terminerna varit tuff att kombinera studierna med idrotten. Detta eftersom jag går ett av de hårdaste programmen på skolan – en Bachelor in Science med kemi som huvudämne. Vissa helger har jag varit riktigt svåra att få ihop alltsammans. Speciellt kurserna i organisk kemi och fysik har tagit väldigt mycket tid och energi.
Men som tur är har det gått väldigt bra eftersom jag är ganska organiserad. Visst är det en utmaning att gå ett så intensivt program men jag känner att det passar mig! Nästa vår kommer bli jobbig eftersom några av labbarna jag måste ta bara ges under en sektion. De infaller dessutom under de dagar vi kör kvalitetspassen.
Men på det stora hela trivs jag väldigt bra här på Iona College!

Lycka till med träningen alla spårvägare!

Alexander Söderberg ("Big Al")

Anm.: Alex var näst bäst i Ionas sjumannalag som slutade på åttonde plats i NCAA av 31 startande. 2008 var Alex sjunde man i laget men sprang nu minuten fortare och var alltså tvåa i laget.

Resultaten från NCAA i terräng
Läs Alex rapport från NCAA 2008

0726ee4c 527b 427a 870f a847f2432e66$event 170 250

lördag 19 september - 2020

  1. Stafesten

    - 19 augusti - 2020
  2. Sthlm Trail Run

    - 8 november - 2020