Mattias fyllde 45 år den 27 september och blev därmed åter yngtst i sin veteranklass och passade i samma veva på att “återvända hem” genom att skriva på för Visby IF Gute hemma på Gotland. Därmed slöt han cirkeln eftersom det var på Gotland allt började för 35 år sedan. Men veteranfriidrottaren Mattias har inga planer på att trappa ner satsningen och han och fru Anna (som sitter i Spårvägens styrelse) bor kvar med döttrarna Klara och Beata på Lidingö.
Mattias har representerat inte mindre än åtta klubbar under sin hittills 35 år långa friidrottskarriär och Visby IF Gute tävlade han också för 1984-89. Men Spårvägen är den klubb han varit medlem i längst – 13 år – även om han han nådde de största framgångarna som längdhoppare i Malmö AI och IFK Lidingö.
Han kom till Spårvägen hösten 2001 och gjorde sitt sista år som elitaktiv i klubben 2002. Avslutningen var välplanerad och blev bra.
– Dagen före SM-finalen i längd i Gävle meddelade jag att jag skulle sluta vilket stod i tidningarna på finaldagen. Det tände mig och det kändes bra att kunna avsluta med ett åttonde SM-guld utomhus! säger Mattias som i just SM-finalen satte de gällande klubbrekordet 7.79.
Comeback som veteran 2005
Mattias höll upp i två år men gjorde comeback som veteran 2005 och sedan dess han han tävlat i de flesta friidrottsgrenar – allt från sprint till 800 m, Castorama och tiokamp – med mängder av VSM-guld, flera internationella mästerskapstitlar och världsrekord. När det gäller det sistnämnda minns många speciellt M40-världsrekordet i längd på Spårvägens egen tävling Raka Spåret i Sätra 2013 då Mattias hoppade 7.59 vilket följdes av ett härligt glädjerus!
– När jag tänker tillbaka på mina år i Spårvägen så är jag tacksam för det stöd jag fått från styrelsen och framför allt på det sätt som Lech Nikitin ställt upp som tränare. Han är alltid tillgänglig och hjälper alltid till, säger Mattias.
Tre minnen som sticker ut
Men det är förstås det idrottsliga som Mattias minns allra bäst och han lyfter fram tre minnen från Spårvägen-åren. Sista SM-guldet i längd 2002, stafett-SM 4×100 m i Uppsala 2006 och veteran-VM-guldet i Gent 2012.
– SM 2002 var ju min sista tävling som elitaktiv och att få avsluta med guld var speciellt, säger Mattias.
Han har sprungit många stafetter i Spårets blå linne – närmare bestämt 38 stycken på 4×100, 4×200 och 4×400 m.
– SM-guldet på 4×100 m i Uppsala 2006 är bästa minnet eftersom det är mitt första SM-guld någonsin i stafett. Vi var inte favoriter men fick till ett bra lopp och Tomek passerade flera lag fram till seger på sista sträckan! säger Mattias.
Världsrekordet i Gent 2012
Första veteranvärldsrekordet var också något som sticker ut, inte minst på det sätt som han tog det, efter en spännande kamp med 1999 års VM-sexa i tiokamp, Wilfried Boulineau.
– Han var favorit och jag hade järnkoll på vad han gjort och vilka grenar som var hans bästa. Samtidigt var han segerviss och visste inte vem jag var. Jag hade 7.11 i andra grenen längd och gick +157 p på honom, tog ledningen sammanlagt och höll undan till seger efter att ha passerat honom på avslutande 1000 m som inte avgjordes förrän halv ett på natten, säger Mattias vars nya världsrekord 4302 poäng innebar en förbättring med 121 p.
– Det har också varit kul att följa ungdomarna i Spårvägen som nått hela vägen upp till eliten och då tänker jag på bland annat Moa Hjelmer, Erica Jarder, Daniel Ståhl och Wille Levay.
Mer om Mattias Sunneborns fantastiska karriär, som alltså inte på något sätt är slut, kan man läsa på hans hemsia under Friidrottaren.