Spårvägens Friidrottsklubb

Spårvägens Friidrottsklubb
Daniel blev 20:e friidrottare att vinna Bragdguldet. Sten Pettersson vann det första 1925 och Mondo det förra 2020. Foto: Jonas Hedman

Bragdguldet till Daniel Ståhl – nu är han störst

Så fick han då äntligen Svenska Dagbladets guldmedalj, populärt kallat Bragdguldet. Något annat var inte rimligt. Daniel Ståhl svarade för 2023 års stora idrottsliga bragd i Sverige då han i sitt sista diskuskast på VM i Budapest slog till med sitt livs kanske bästa kast, 71,46, vilket gjorde honom till världsmästare. Jodå, han har kastat längre vid två andra tillfällen i sitt liv, båda gångerna i öppna arenor med hjälpande vindar och utan den press som ett avgörande VM-kast utgör, så VM-kastet var med tanke på alla omständigheter Daniels bästa i karriären.

Det är förstås svårt att jämföra prestationer i olika idrotter. Icke desto mindre görs olika försök att rangordna sådana prestationer på olika nivåer, på världsnivå, svensk nivå och även så görs på spårvägsnivå. Flera omröstningar görs för att få fram ”Sveriges bästa idrottare alla kategorier” och det finns invändningar mot alla. Det finns inget helt objektivt sätt att utse den bästa om vi inte bryter ned till ”flest VM-guld”, dito OS eller kanske till och med SM. Den mest uppmärksammade utmärkelsen till Sveriges bästa idrottare, vid sidan av bragdmedaljen, torde vara Radiosportens Jerringpris. Där är det svenska folket som röstar fram årets bästa idrottsprestation, utifrån ett tiotal kandidater som Radiosporten lyft fram. Det priset kritiseras ofta för att det handlar mer om popularitet, och förmågan att mobilisera röstande, än nivån på idrottsprestationen. Tre av de senaste åtta åren har t.ex. representanter för ridsport erhållit den utmärkelsen.

Bragdmedaljjuryn består av 14 ledamöter där de flesta är tidigare framgångsrika idrottare, flera av dem bragdmedaljörer, vars uppgift är att utse ”årets främsta svenska idrottsbragd”. Det blir därmed en mer professionell bedömning av vem som gjort den bästa idrottsprestationen, om än med tonvikt på bragd. Det kan vi även konstatera när vi i efterhand granskar vilka som erhållit bragdmedaljen. Alla stora svenska idrottare, med ett par rejäla undantag, har vunnit bragdmedaljen. De stora undantagen, åtminstone enligt mig, är Ingemar Johansson som blev världsmästare i tungviktsboxning 1959, Zlatan Ibrahimovic som av de flesta räknas som Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, samt Christian Olsson som vann OS, VM och EM i tresteg under några fantastiska år i början av 00-talet. Efter det att hopplandslaget i ridsport fick bragdguldet 2021, trots att Daniel Ståhl vann OS, fruktade jag att även Daniel skulle hamna i kategorin ”Sveriges bästa idrottare genom alla tider som aldrig vunnit ett bragdguld”. Tack och lov kommer vi nu för alltid att ha Daniel bland Sveriges allra största idrottare alla kategorier, även i listan på Svenska Dagbladets bragdguldmedaljörer.

Daniel fanns alltså med i bragdmedaljdiskussionerna även 2019 och 2021. År 2019 blev Daniel förste friidrottare i Spårvägen att vinna ett världsmästerskap, och förste svensk över huvud taget att vinna ett VM i kast. Den gången var det orienteraren Tove Alexandersson som vann bragdmedaljen, till viss del kanske för att, som DN:s Johan Esk skrev, ”det nästa år kan komma sådant som inte går att orientera runt, som ett OS-guld i friidrott”, syftandes på (antar vi) att jämfört med Daniels och Mondo Duplantis förmodade OS-guld skulle en orienterare stå sig slätt. Två år senare vann Daniel de olympiska spelen, en av bara sju svenskar som vunnit en friidrottsgren i OS efter 1950. Då var det alltså hopplandslaget i ridsport som fick bragdmedaljen. Möjligen låg det Daniel i fatet den gången att segern inte var ”bragdartad”, åtminstone inte på samma sätt som segern 2023 var. Både 2019 och 2021 var Daniel skyhög favorit i sina respektive finaler och han hade i praktiken avgjort både VM 2019 och OS 2021 långt innan de sista omgångarna sattes i gång.

Men den här gången var Daniel den självskrivna bragdmedaljören. Inte bara denna skribent, utan gräddan av Sveriges sportkrönikörer kunde i lugn och ro och i god tid förbereda sina bragdmedaljkrönikor för att sedan bara trycka på ”publicera” när det officiella beskedet kom från Svenska Dagbladets bragdjury.

Daniel har sedan många år rankats som Spårvägen Friidrotts främste genom alla tider. Inkluderar vi alla spårvägsidrotter kan vi konstatera att Daniel nu nafsar Jan-Ove Waldner i hasorna när det gäller att vara ”Spårvägens största idrottare genom alla tider”. Liksom Daniel har J-O erhållit bragdmedaljen, två gånger dessutom. Först som delaktig i det svenska landslag som 1989 utklassade Kina i VM-finalen i bordtennis, sedan fick han den själv efter OS-guldet i Barcelona 1992. Den första gången representerade han Spårvägen, den andra gången Ängby. Men även om Daniel nu är ende spårvägare som ensam erhållit bragdmedaljen så rankar jag fortfarande hans spårvägsinsatser snäppet efter J-O:s spårvägsprestationer. Men det kommer ett OS i Paris 2024 och ett VM i Tokyo 2025. Det finns ett snart 40 år gammalt världsrekord på 74,08 att slå. Den dag som Daniel finns med i några av de sammanhangen får vi också anledning att på allvar, för första gången sedan J-O:s storhetstid åren kring 1990, ta upp frågan vem som egentligen är Spårvägens genom tiderna främsta idrottare.

Men det är förstås mer en intern spårvägskuriosa vem vi rankar som Spårvägens bästa idrottare genom tiderna. Det riktigt stora, som alla vi spårvägare ska vara extra stolta över, är att två klubbkamrater, som började som ungdomar i klubben, båda tillhör Sveriges genom tiderna absolut största idrottare, alla idrotter inkluderade. Det har nu även Svenska Dagbladets bragdjury bekräftat. Det är stort! Det är riktigt stort!

Anders Johrén