Spårvägens Friidrottsklubb

Spårvägens Friidrottsklubb

Att vara ungdomstränare

Solen lyser på Östermalms idrottsplats. Fotbollar flyger, ben springer och röster ropar. Små fötter klampar ivrigt på banan och barnens ögon är fyllda med nyfikenhet när de tittar upp på en. Första träningen med 10-åringarna är som att öppna en skattkista. De kommer fulla av energi, entusiasm och en stark önskan att lära sig. Som tränare är det vårt uppdrag att odla den passionen och ge dem verktygen för att växa som individer och idrottare. 

När barnen tystnat och står i en liten cirkel med blicken fäst på dig, är det inte alltid lätt att veta vad du ska säga. Det är det inte när de står i en klump och tjattrar med varandra heller för den delen. Hur ska man kommunicera allt det man tänker så att de förstår, tycker det är roligt och faktiskt gör som man vill? Man står där nervös och prövar sig fram. Det tar lite tid, men på något sätt fungerar det alltid. Och sen är träningen helt plötsligt i gång.   

En av de största utmaningarna som jag har upplevt att friidrottstränare för yngre står inför är att balansera lärande och lekfullhet. Dessa unga atleter behöver inte bara förstå de grundläggande teknikerna för löpning, hopp och kast, utan de måste också känna glädje när de friidrottar. Löpskolningen görs om till en stafett, övningen ”tennsoldaten” får kallas minecraft-gubben och cirkelstyrkan kommer i form av en lek eller tävling. I alla lekmoment kan man göra någon liten anmärkning på teknik och på så sätt utvecklas barnen snabbt utan att vare sig tränare eller atlet vet riktigt hur det går till.  

De små framsteg som barnen gör kan vara överväldigande lyckliga ögonblick för både tränare och atleter. Att se en ung atlet slå sitt personbästa i längdhopp eller springa över mållinjen med ett leende på läpparna är belöningen för de jobbigare stunderna. Det är dessa ögonblick som gör att jag som tränare vill fortsätta och inspirera nästa generation av friidrottare. 

Samtidigt är det också viktigt att hantera de utmaningar som kommer med att vara friidrottstränare. Det kan vara frustrerande när de små atleterna tappar fokus eller blir distraherade av precis allt och ingenting runt omkring dem, men det är en del av processen. Det krävs en hel del tålamod, men i slutändan är det helt klart värt det. När man väl vunnit de ungas respekt och förtroende, är det en otrolig känsla att se dem utvecklas, speciellt när man vet att det är en själv som faktiskt gjort skillnad.   

Jag har bara varit friidrottstränare för Spårvägen i drygt ett år, men jag är redan fast. Jag hade kunnat slappa eller plugga eller jobba någon annan stans den där timmen varje vecka, men jag väljer att stå där på ÖIP med vad som ser ut att vara en grupp av 25 spralliga och småjobbiga barn. Jag väljer det alla dagar i veckan. För i Spårvägen blir de där barnen som kändes så stökiga i början en del av ens familj. Det är en stor och brokig familj och att vara en del av den och kunna göra en liten, liten skillnad i barnens liv är helt fantastiskt. 

Krönika av en av våra ungdomstränare