Den första triumfen följdes av en maxad fest. Spårvägen hyrde en båt och åkte ut i skärgården för att äta, dricka och dansa. Man kan undra vad det skulle krävas i dag för att vi skulle satsa på en så storslagen fest…
Premiärvinsten satt extra skönt då den tillkom efter en tuff kamp mot huvudfienden, Mälarhöjdens IK, med den numera avlidne ledaren Karl-Axel “Linkan” Lindqvist i spetsen.
I segerlaget sprang i sträckordning Björn Hising – Janne Bengtsson – Sverker Svensson – Per-Åke Uddman – Gunnar Edberg – Berndt Berger – Rauno Koivula –Thomas Malmström – Ragnar Dahl – Göran Ewerlöf – Asko Rämö – Börje Konstenius – Tommy Berlin – Magnus Mared – Jörgen Nordin – Mats Wahlstedt – Margus Kiiman – Sven Mählkvist – Hans Bergendorff – Bo Stivert.
Prestige utan dess like
Med dagens perspektiv på friidrotten är det svårt att förstå hur mycket prestige det låg i Dagbladsstafetten med anor från 1913. Den innehöll 20 sträckor på distanser mellan 390 och 1865 m. För att vara mer exakt rörde det sig om fyra stycken runt 400 m, lika många runt 600, tre på lite drygt 700, sex runt 900-1000, två på 1865 och en på 1300 meter.
Hela vinterträningen var inställd på denna söndag i mitten av maj. Laguppställningar ventilerades varv efter varv, tre eller fyra uttagningar genomfördes på de verkligt tunga sträckorna och en par nummer av klubbtidningen ägnades i sin helhet åt tävlingen.
Överhuvudtaget kunde en framgång i Dagbladet sätta guldkant på en hel säsong medan motsatsen kunde lägga sordin på stämningen mycket, mycket länge.
Stort utrymme i Svenskan
Svenska Dagbladet var medarrangör och tidningen skötte marknadsföringen exemplariskt. De fyra-fem bästa klubbarna kunde veckan före påräkna besök från en reporter och en fotograf som resulterade i ganska stort uppslagen artikel på sportsidorna. Måndagen efter låg det nästan alltid en bild från Dagbladsstafetten på förstasidan.
På kvällen hade vi alltid en stor fest där höjdpunkten kom vid midnatt när Svenska Dagbladet budade över färska exemplar. Där fanns nämligen alla sträcktider. Maximalt otillförlitliga med dagens mått mätt men många jublade medan andra inte var fullt lika lyckliga.
Triumfen 1972 följdes upp med segrar på 1975 och 1981 men det borde ha blivit fler för vi hade rent löpmässigt det starkaste laget ytterligare några gånger utan att få till 100-procentigt.
“Jag ramlade i en 90-graderssväng vid Djurgårdsbrunnskanalan”
Kommentarer från några som var med.
– Jag mötte Peter Fredriksson på långa sträckan på andra varvet och vi hamnade på förstasidan i Svenska Dagbladet. Jag tog in en del och växlade 20 m efter honom men jag tappade lite på slutet då jag som vanligt gått ut för hårt. Det var en lurig sträcka med en 90-graderssväng nere vid Djurgårdsbrunnskanalen där jag ramlade en gång när jag sprang för Hellas.
(Börje Konstenius, en Dagbladsseger, numera boende i Mörsil mellan Östersund och Åre.)
– Märkligt. Jag gick just och tänkte på det efter som det också var 40 år sen jag gick ut GIH. Jag hade en tung 910-sträcka med 150 meter uppför på slutet. Tränaren Nisse Toft måste ha satt mig där för att jag en gång på träning tog rygg på Konstenius i nio kilometer därför att jag inte hittade tillbaka. Jag minns också att vi lite senare fick tolv Reijmyre-glas av huvudstyrelsens ordförande Helge Berglund.
(Ragnar Dahl, två Dagbladssegrar, före detta tränare och ordförande i Spåret, numera boende i Malmö)
– Jag hade näst sista sträckan men minns ärligt talat inte speciellt mycket. Jag tror att vi ledde. Jag kommer mer ihåg vinsten 1981 för då var jag tränare och tog ut mig själv. Det orsakade lite gurgel.
(Hans Bergendorff, tre Dagbladssegrar, Solna.)
– Pinnen fick jag tre meter efter Spiik i Mälarhöjden men eftersom jag sprungit sträckan tre-fyra gånger var jag rätt klar över hur jag skulle lägga upp det. Jag tog rygg på honom i backarna upp till Solliden och spurtade förbi honom på de sista 100 meterna.
(Bo Stivert, två Dagbladssegrar, före detta kassör och styrelseledamot, Stockholm)